En vanlig vecka är att Theo går i anpassad grundskola. Han trivs bra där, driver lektionerna, och är ofta den som hjälper till med dagens schema. Det är liksom hans grej — struktur och rutiner är inte bara något han klarar av, utan något han är bra på.
Jag jobbar på dagarna. De veckorna jag har Theo slutar jag senast kvart i tre, hämtar honom, och så är resten av dagen vår. De veckorna han är hos sin mamma Frida jobbar jag ofta sent in på kvällarna — det är då företagen får extra tid, och tankarna får utrymme att stöka klart med sig själva.
Vardagen, ungefär
På lördagarna brukar vi äta ut på lunchen om vi är hemma. Inget märkvärdigt — det är mer en liten ritual som vi båda gillar. På våren och sommaren älskar Theo att bada i poolen. Han hade kunnat hålla på i timmar om kroppen orkade.
Är vi i stugan i Branäs så bjuder dagarna oftast på en tur med fyrhjulingen eller en promenad i naturen. Det är där allt blir lugnare. Theo lyser upp av motorerna och granarna, och jag andas ut.
När det blir för mycket
Det finns vissa utmaningar med autism och IF (intellektuell funktionsnedsättning). Ibland kan det bli övermäktigt med känslor, och då anpassar vi oss efter det. Det får ta den tid det tar, och det är okej.
Men oftast — och jag menar verkligen oftast — är Theo glad. Han har koll på alla i sin närhet. Han vet vem som är var, vem som är ledsen, vem som behöver en kram. Och han älskar teknik. Precis som sin pappa.
Det jag har lärt mig är att det viktigaste inte är att veckan blir som planerat. Det viktigaste är att jag är där när planen ändras.
Den här veckan har varit en bra vecka.
